Varför engagerade jag mig fackligt och politiskt?
1992 var jag med på ett stort byggprojekt, Lödöse museum byggdes. Det företag jag arbetade på hade svårt att överleva då "byggarna" slogs om de få objekt som fanns och räknade lågt på sina anbud. Vi var 100 talet anställda, turordningslistan skulle inte följas och jag fick uppleva mänskliga tragedier. Stora starka män bröt ihop och grät som barn. Vi hade inte valt någon fackligförtroendeman som på ett bra sätt kunde företräda oss vilket var en lärdom. Jag blev förbannad och klev fram och sa vad jag tyckte. Detta inledde ett par år med fackliga och därefter politiska uppdrag. Företaget gick i konkurs jag började hösten 1993 läsa på komvux och därefter fick jag några väldigt intressanta men omtumlande år. Familjen splittrades jag flyttade ifrån mitt hus och bosatte mig i en liten lägenhet. Trots att jag förlorade både arbete och familj låter det kanske konstigt om jag säger att det var tack vare detta som jag är den jag är idag. Utbildad, engagerad, orädd. Vad har jag att förlora? Bara jag får syssla med det som någorlunda intresserar mig är livet fullt av möjligheter. Politik är ändå att vilja förändra. Detta "mantra" ligger hela tiden i mitt bakhuvud:
Politik är att vilja förändra och det livslånga lärandet innebär att man hela tiden måste vara beredd på att vilja förändra både sig själv och omgivningen. Detta är något som jag ställer upp på till 100 %!
Hur skall vi skapa mer arbete?
Utbildning, praktikplats, lärlingsutbildning och inte minst vuxenutbildning ger resultat det vet jag av egen erfarenhet. Vi är alla olika och om samhällsmedborgarna ges möjligheter vinner alla inte minst samhället i längden
Vissa säger att det finns ett antal arbete och vi kanske skall dela på dem?
Skitsnack det är bara fantasin och pengar, kapital som hindrar oss människor att skapa nya arbetstillfälle. Efterfrågan inom t. ex. tjänstesektorn är oändlig och då tänker jag inte på det felaktigt skattesubventionerade RUT avdragen som jag inte gillar dessa tjänster måste bära sig själva utan att skattermedel skall täcka upp en del av tjänsten.
Sverige har många duktiga ungdomar som bör ges möjligheter att utveckla sina idéer. Vi har idag ett tjänste och kunskapssamhälle det får vi inte glömma. Det måste ges möjligheter för alla individer, gammal som ung.
Jag gillar heller inte att vi är så åldersfixerade i Sverige.
Vill de äldre inget hellre än att arbeta ge då dem den möjligheten och jag tänker nu inte på att de utslitna "byggarna" skall finnas kvar på byggarbetsplatserna de kan använda sin kompetens att lära upp yngre förmågor om de inte vill gå i ålderspension? Varför inte som mentorer på gymnasieskolans bygglinje?
